Andningen – grunden för kroppens balans

Hur ofta tänker du på hur du andas?

De flesta av oss gör inte det. Och det är inte så konstigt – andningen bara pågår. Den sköter sig själv, dygnet runt, utan att vi behöver göra någonting.

Men just där börjar något som är mer intressant än det kanske först verkar.

Det som gör andningen så fascinerande är att den inte bara är automatisk. Den är också en av få funktioner i kroppen som vi kan påverka medvetet.

Den fungerar som en bro mellan det som sker automatiskt i kroppen – via det autonoma nervsystemet – och det vi själva kan styra.

Jag hade själv ingen aning om hur stor roll det faktiskt spelar hur vi andas.

Och kanske har du inte heller tänkt på hur mycket andningen påverkar kroppen – från stressnivåer och hjärnans funktion till hjärtats rytm, blodtryck, matsmältning och immunförsvar.

Och inte minst hur nära den hänger ihop med våra tankar, känslor och hur vi upplever både oss själva och det som händer omkring oss.

Andningen förändras hela tiden beroende på vad som pågår i kroppen – ofta utan att vi ens märker det.

Det var när jag började få en liten inblick i allt det här som min egen nyfikenhet väcktes – för det som först verkar självklart visar sig vara ett av kroppens mest spännande områden att förstå.

I det här avsnittet ska vi utforska hur andningen hänger ihop med hela kroppen – från nervsystem och cirkulation till lymfsystemet och kroppens pH-balans.

En process som pågår hela tiden

Visste du att vi andas cirka 1000 andetag i timmen – alltså ungefär 20 000–25 000 andetag per dygn?

Andningen är därmed en av kroppens viktigaste regulatorer för att upprätthålla balans.

Hur ser en andning ut som faktiskt stödjer kroppen?

Optimal andning innebär ofta:

• näsandning med stängd mun
• lugn, rytmisk och tyst andning
• långsammare andetag och längre utandning
• låg andning där magen och nederdelen av bröstkorgen expanderar mjukt
• att diafragman – vår viktigaste andningsmuskel – står för största delen av andningsarbetet
• avslappnad andning utan onödiga spänningar i axlar, nacke eller käkar
• upprätt och avslappnad hållning
• att luften får nå längre ner i lungorna där majoriteten av alveolerna finns

Vid vila handlar det ofta om ungefär 4–12 andetag per minut. När andningen blir lugnare och djupare hinner luften nå längre ner i lungorna, vilket ger kroppen bättre förutsättningar för ett effektivt gasutbyte.

Vid vila och lugn aktivitet handlar det ofta om ungefär 4–12 andetag per minut. När andningen blir lugnare och djupare hinner luften nå längre ner i lungorna, vilket ger kroppen bättre förutsättningar att ta upp syre och göra sig av med koldioxid.

Skillnaden mellan lugn och ytlig andning

Vid lugn och djup andning arbetar diafragman mer aktivt. Då expanderar magen och nederdelen av bröstkorgen mjukt när vi andas in.

Vid ytlig stressandning hamnar andningen högre upp i bröstet, samtidigt som axlarna lyfts och magen dras in vid inandning.

Det här sker ofta automatiskt utan att vi tänker på det.

När andningen hamnar ur balans

Många av oss andas snabbare, ytligare och oftare än kroppen egentligen behöver – särskilt vid stress, trötthet eller under perioder av mycket aktivitet. Det som först kanske bara är kroppens sätt att hantera en situation kan med tiden bli ett invant andningsmönster.

Det här kallas ofta överandning eller överventilation.

Andningen hamnar då lätt högre upp i bröstet istället för djupare ner där diafragman arbetar som bäst.

Även den som oftast andas genom näsan kan ha ett andningsmönster som är för snabbt, ytligt eller spänt.

Men för många sker andningen genom munnen stora delar av dagen – särskilt vid sömn, träning, mycket pratande eller när ett snabbare och ytligare sätt att andas gradvis blivit kroppens normalläge.

När vi andas ut för mycket koldioxid försämras kroppens förmåga att frigöra och använda syret effektivt där det faktiskt behövs – ute i vävnaderna och cellerna.

Samtidigt går vi miste om flera viktiga funktioner som näsan står för – att värma, fukta och filtrera luften innan den når lungorna, och därmed hjälpa kroppen att ta upp syre mer effektivt.

Det kan låta som små detaljer, men tillsammans påverkar de hur väl hela systemet fungerar.

Många upplever att det känns täppt i näsan – att den är trång eller inte riktigt fungerar. Ibland finns det en tydlig orsak, som en sned nässkiljevägg, tidigare skador, ärrvävnad eller polyper. Men i många fall handlar det inte bara om struktur, utan också om funktion.

Näsan är ett levande vävnadssystem som hela tiden anpassar sig efter hur det används. Precis som resten av kroppen fungerar den bäst när den används regelbundet – som uttrycket use it or lose it.

Det vi använder hjälper kroppen att bevara. Det som används för lite börjar den istället gradvis prioritera ner.

När vi under längre tid andas genom munnen minskar stimuleringen av näsans slemhinnor och strukturer. Slemhinnorna kan då lättare svullna och näsan oftare kännas täppt.

Det kan bli en cirkel där vi undviker näsan för att den känns trång – och den känns trängre just för att vi inte använder den.

Kroppen kan anpassa sig igen

När vi börjar använda näsan igen, lugnt och gradvis, kan funktionen ofta förbättras. Slemhinnorna anpassar sig, luftflödet förändras och många upplever att nästäppan minskar över tid.

Samma sak gäller ofta själva andningsmönstret. Kroppen kan gradvis vänja sig vid ett lugnare, djupare och mer avslappnat sätt att andas.

Inte över en natt – men genom att ge kroppen rätt signaler, om och om igen.

Det här är särskilt relevant för den som under lång tid andas mycket genom munnen – till exempel vid stress, träning, mycket pratande eller invanda andningsmönster. Med tiden kan munandning nästan bli kroppens nya normalläge utan att man själv tänker på det.

Det betyder inte att alla besvär går att “andas bort”. Men det betyder att funktionen i många fall går att påverka mer än vi tror.

Andningen är en av få funktioner i kroppen som både sker automatiskt och samtidigt går att påverka medvetet.

Näsan är inte bara är en passiv luftväg – utan en viktig och aktiv del av kroppens andningssystem som behöver användas för att fungera optimalt.

Syrets väg – och varför den spelar roll

Från näsan till lungorna

För att förstå varför andningen spelar så stor roll behöver vi följa syrets väg genom kroppen – och resan börjar i näsan.

När du andas in passerar luften först genom näsan och bihålorna. Här förbereds luften för lungorna – den värms upp, fuktas och rensas från bakterier och partiklar.

Samtidigt sker något mycket viktigt som många inte känner till. När du andas genom näsan bildas kväveoxid (NO) – något som inte sker vid munandning.

Kväveoxid hjälper bland annat blodkärlen och luftvägarna att vidgas, vilket förbättrar blodcirkulationen och kroppens förmåga att ta upp och använda syre effektivt.

Kväveoxid har dessutom antibakteriella egenskaper och är en del av kroppens naturliga försvar i luftvägarna.

Det betyder att andning inte bara handlar om att få in luft – utan om hur väl kroppen faktiskt kan använda det syre vi andas in.

Där luft och blod möts

Luften fortsätter ner genom luftstrupen och vidare ut i luftrören, som förgrenar sig i allt mindre bronker och till slut mynnar ut i små luftblåsor – alveoler.

I varje lunga finns flera hundra miljoner alveoler som fylls och vecklas ut när du andas in, och tillsammans bildar de en yta på upp till 50–100 kvadratmeter – ungefär som golvytan i ett mindre hus.

Det är inne i de små alveolerna – lungornas små luftblåsor – som luft och blod möts och syret förs vidare ut till kroppens vävnader och celler.

Blodet som kommer till lungorna är syrefattigt och rikt på koldioxid. Genom kapillärerna förs syret över till blodet, samtidigt som koldioxid förs tillbaka till utandningsluften.

Varför djup andning spelar roll

Lungorna är inte lika stora överallt. De är smalare upptill och bredare nedtill, och majoriteten av alveolerna finns i de nedre delarna där blodflödet också är som störst.

För att gasutbytet ska bli effektivt behöver luften därför nå hela vägen ner i lungorna – vilket sker vid lugn och djup andning, men inte vid ytlig bröstandning.

När andningen får bli lugnare och djupare händer något. Diafragman – kroppens största och viktigaste andningsmuskel – börjar arbeta mer aktivt.

Den sitter som en stor kupolformad muskel under lungorna och hjälper till att dra ner luften djupare i lungorna när vi andas in.

Du kan ofta känna rörelsen själv genom att lägga händerna runt nederdelen av revbenen eller på magen och känna hur kroppen expanderar mjukt åt sidorna och nedåt vid inandning.

Det gör att lungornas nedre delar används bättre och kroppen får helt andra förutsättningar att göra det den redan försöker göra.

Andningen påverkar mer än syret

Blodcirkulationen blir mer effektiv, och lymfsystemet – som saknar en egen pump – drivs till stor del av diafragmans rytmiska rörelser i takt med andningen.

Det betyder att andningen inte bara påverkar syresättningen – utan också hur vätska, näring och slaggprodukter transporteras genom kroppen.

Det här ska vi titta närmare på i ett senare avsnitt.

Syrets fortsatta resa

Från lungorna transporteras det syrerika blodet till hjärtat och vidare ut i kroppen.

En vuxen människa har ungefär 10 000 mil blodkärl – motsvarande cirka två och ett halvt varv runt jorden.

Ja, du läste rätt. Kroppen är ganska fantastisk när man börjar förstå vad som faktiskt pågår där inne.

Blodet fördelas hela tiden dit det behövs mest. När du äter prioriteras matsmältningen, vid rörelse prioriteras musklerna och när du tänker intensivt eller är stressad ökar behovet även i hjärnan.

Det här sker automatiskt – men innebär också att kroppen hela tiden behöver prioritera var energi, syre och blodflöde behövs mest

Balans mellan syre och koldioxid

Andningens uppgift är inte bara att ta in syre, utan också att upprätthålla rätt balans mellan syre och koldioxid i kroppen.

Vid överandning ventileras koldioxiden ut för snabbt, vilket gör att nivåerna sjunker för mycket. Det gör det svårare för kroppen att frigöra och använda syret effektivt ute i cellerna – även om vi andas in mycket luft.

Syremättnad – varför mer inte alltid är bättre

Det låter nästan självklart att mer syre borde vara bättre. Men kroppen fungerar inte riktigt så enkelt.

Vid normal andning är hemoglobinet redan nästan helt mättat med syre – vanligtvis omkring 97–99 %. Det innebär att kroppen i de flesta fall redan har det syre den behöver.

Att andas mer innebär därför inte automatiskt att kroppen får mer användbart syre. Tvärtom kan det göra det svårare för syret att faktiskt nå fram dit det behövs.

När muskler och organ arbetar bildas koldioxid och värme. Koldioxiden är inte bara en restprodukt, utan spelar en viktig roll för kroppens syra-basbalans och pH-värde.

När pH sjunker något släpper hemoglobinet lättare ifrån sig syret till cellerna – ett samband som kallas Bohr-effekten.

Det innebär i praktiken att koldioxid hjälper syret att komma fram dit det ska.

Vid överandning händer motsatsen. Koldioxidnivåerna sjunker, pH-värdet stiger och syret binds hårdare i blodet, vilket gör det svårare för syret att lämna blodet och nå ut till cellerna där det behövs.

Koldioxid – en bortglömd nyckel

Vi pratar ofta om syre som det viktigaste i andningen. Men för att syret ska kunna användas effektivt behöver kroppen också rätt nivåer av koldioxid.

Koldioxid hjälper bland annat blodkärlen att hålla sig avslappnade och öppna, vilket är viktigt för en god cirkulation och för att syre och näring ska kunna transporteras ut i kroppen.

När koldioxidnivåerna sjunker för mycket drar blodkärlen ihop sig. Blodflödet minskar då, vilket kan påverka hur väl syre och näring når ut till vävnader och celler.

Vid långvarig överandning kan kroppen gradvis vänja sig vid lägre nivåer av koldioxid. När förändringen sker långsamt märker man det ofta inte själv – det som egentligen är mindre optimalt kan till slut börja kännas normalt.

Det kan bli ett mönster där överandning gradvis förstärker sig själv.

För vissa kan det bland annat märkas som kalla händer och fötter, en känsla av att orken inte riktigt räcker, huvudvärk eller att kroppen lättare hamnar i stresspåslag.

Det viktigaste att ta med sig

Det här handlar inte om att andas perfekt. Det handlar om att förstå att andningen är en del av kroppens mest grundläggande reglering av energi, balans och funktion.

Och kanske viktigast av allt:

Andningen är en av få funktioner i kroppen som både sker automatiskt och samtidigt går att påverka medvetet.

När man börjar se det på det sättet förändras ofta relationen till andningen. Den blir inte längre bara något som pågår i bakgrunden – utan något man börjar lyssna på.

Och ibland räcker just det för att ge kroppen lite bättre förutsättningar att göra det den redan kan.

pH-balans – kroppens tysta arbete

Det mesta som påverkar hur du mår syns inte. Det sker i det tysta – som ett helt liv under ytan, där kroppen hela tiden justerar, prioriterar och kompenserar för att hålla dig i balans.

En av de viktigaste delarna i det här tysta arbetet är kroppens pH-balans.

Inte något vi går runt och tänker på, men något som påverkar nästan allt – från hur syre används i kroppen till hur celler, enzymer, muskler och nervsystem fungerar.

När vi pratar om andning handlar det därför inte bara om syre. Det handlar också om balansen mellan syre, koldioxid och kroppens pH-värde – något som påverkar långt mer i kroppen än många av oss fått lära oss.

pH-värdet beskriver hur surt eller basiskt något är. Och även om det kanske låter som något som hör hemma i kemiboken, är det i själva verket en del av kroppens mest grundläggande biologi.

Blodets pH hålls inom ett mycket snävt intervall: 7,35–7,45. Om värdet förändras för mycket påverkas kroppens funktioner direkt. Därför arbetar kroppen hela tiden med att hålla balansen stabil genom bland annat andningen, njurarna och olika buffertsystem i blodet.

Vanliga mönster idag

Känner du igen känslan av att kroppen ibland går på högvarv – utan att du riktigt vet varför?

Även sådant som ultraprocessad mat och dryck, stora mängder koffein och långvarig sömnbrist kan påverka kroppen betydligt mer än många tänker på.

Det handlar inte bara om energi, kalorier eller vikt. Många av dagens livsmedel och drycker påverkar samtidigt blodsocker, stresshormoner, nervsystem, vätskebalans och återhämtning – system som redan är nära kopplade till andning och kroppens pH-reglering.

Energidrycker, stora mängder koffein och höga blodsockersvängningar kan till exempel göra att hjärtat slår snabbare, stressystemet aktiveras och andningen blir ytligare och snabbare. Kroppen hamnar då lättare i ett tillstånd där den förlorar för mycket koldioxid genom överandning.

Och kanske är det just därför många symptom idag känns så svåra att förstå var för sig. För kroppen arbetar aldrig i isolerade delar – allt påverkar varandra hela tiden.

Var och en av de här sakerna kan verka liten för sig. Men tillsammans påverkar de flera av kroppens regleringssystem samtidigt – bland annat nervsystemet, vätskebalansen och balansen mellan syre och koldioxid, alltså kroppens pH-balans.

Många överandas dessutom utan att vara medvetna om det. Vi vänjer oss gradvis vid ett snabbare och ytligare sätt att andas och börjar till slut uppfatta det som normalt.

Det är också därför den här kunskapen blir så viktig. För när vi börjar förstå hur nära andning, sömn, stress, cirkulation, näring och återhämtning hänger ihop blir det också lättare att förstå varför kroppen reagerar som den gör.

Kroppens balanssystem

Cirka 70 % av kroppens pH-reglering sker via andningen.

När andningen är lugn och funktionell finns en naturlig balans mellan syre och koldioxid i kroppen, vilket gör att syret lättare kan släppas av till cellerna där det behövs.

Som vi redan sett påverkar balansen mellan syre och koldioxid mycket mer än bara själva andningen. Vid överandning andas vi ut för mycket koldioxid, och trots att det finns gott om syre i blodet blir det då svårare för kroppen att använda syret effektivt ute i vävnaderna – något vi tidigare tittat närmare på genom bland annat Bohr-effekten.

Koldioxid är nämligen inte bara en restprodukt som ska andas ut. Den är också en viktig del av kroppens syra-basbalans och hjälper bland annat blodkärlen att hålla sig öppna så att syre och näring lättare kan transporteras ut i kroppen.

Det är också därför andningen påverkar kroppen så snabbt vid exempelvis stress eller panik. När vi börjar andas för snabbt sjunker nivåerna av koldioxid snabbt i blodet, vilket kan bidra till yrsel, stickningar, tryck över bröstet eller känslan av att inte få luft – trots att det egentligen finns gott om syre i blodet.

När kroppen under längre tid behöver kompensera för låg koldioxid och ett mer belastat pH-system får framför allt njurarna arbeta hårdare. De ska egentligen stå för en mindre del av regleringen, medan andningen sköter den största delen direkt via utandningen av koldioxid.

När andningen inte fungerar optimalt behöver njurarna därför gå in och arbeta mer på “övertid” genom att hantera syror och baser samtidigt som de också ska rena blodet och balansera vätska och mineraler.

Det är ett avancerat arbete som kroppen är fantastisk på att klara av – men det betyder inte att belastningen blir obetydlig när samma mönster upprepas dag efter dag under lång tid.

Konsekvenser över tid

När belastningen blir långvarig kan det bland annat bidra till:

• obalans i mineraler som magnesium, natrium och kalium
• trötthet och sämre återhämtning
• en känsla av att kroppen lättare blir trött och har svårare att återhämta sig
• spända eller snabbt trötta muskler – med en känsla av mjölksyra trots låg belastning

Kristaller – när ämnen börjar samlas

När kroppen är belastad – av stress, kost, vätskebrist och obalans i regleringen – kan vissa ämnen lättare kristallisera.

Det gäller till exempel urinsyra, en restprodukt som bildas naturligt i kroppen, samt olika ämnen och mineraler som normalt transporteras bort via blodet och njurarna.

Det handlar inte om att kroppen “tappar kontrollen” över blodets pH-värde – kroppen arbetar, som vi redan sett, hela tiden för att hålla den balansen stabil.

Men stress, andning, cirkulation, vätskebalans och belastning kan ändå påverka hur effektivt syre, näring och slaggprodukter transporteras och tas om hand.

När cirkulationen och utrensningen inte fungerar optimalt, och belastningen är hög, kan vissa ämnen börja samlas istället för att föras vidare.

Med tiden kan de då bilda små kristaller. Det kan visa sig som:

• stelhet
• knaster i leder
• smärta i händer, knän eller fötter
• kristallbildning i kroppen, vilket hos vissa även kan visa sig som exempelvis njursten

Det viktigaste att ta med sig

Det här handlar inte om att göra allt perfekt. Det handlar om att börja förstå hur små saker i vardagen påverkar kroppen mer än vi ofta tänker på.

Och när man börjar förstå det blir det också lättare att göra förändringar som faktiskt hjälper kroppen istället för att hela tiden belasta den.

Små förändringar kan göra stor skillnad – särskilt det vi gör regelbundet över tid. Till exempel:

• lugnare andning genom näsan
• att låta kroppen vila mellan måltider istället för att ständigt fylla på
• mat som ger kroppen näring, så ofta som möjligt lagad från grunden
• att minska den dagliga stressbelastningen
• regelbunden återhämtning – som stillhet, natur, yoga eller något du tycker om att göra

När belastningen minskar får kroppen bättre förutsättningar att återhämta sig och fungera som den är tänkt.

Och ibland kan det börja med något så enkelt som att stanna upp och ge andningen lite mer uppmärksamhet.

Lymfsystemet – ett system i ständig rörelse

Lymfsystemet är ett av kroppens viktigaste system – och samtidigt ett av de mest förbisedda.

Det är en central del av immunförsvaret, där vita blodkroppar transporteras och aktiveras för att hjälpa kroppen att känna igen och ta hand om sådant som inte hör hemma där. Samtidigt ansvarar det för att föra bort överskottsvätska, avfall och restprodukter från vävnaderna.

Lymfan kallas ibland för “det vita blodet” eftersom den, precis som blodet, transporterar viktiga celler genom kroppen – bland annat vita blodkroppar som är en central del av immunförsvaret.

Men till skillnad från blodet finns här en avgörande skillnad.

Lymfsystemet har ingen egen pump.

Blodet drivs runt av hjärtat, men lymfan – vätskan i lymfsystemet – är beroende av något annat.

För att lymfan ska kunna cirkulera behöver kroppen rörelse – särskilt från andningen och diafragman.

Ett system som börjar ute i vävnaderna

Lymfsystemet hanterar ungefär 3–5 liter vätska varje dygn.

Hela tiden pressas små mängder vätska ut från blodets allra minsta kärl – kapillärerna – och ut i vävnaderna runt kroppens celler.

Det här är en helt naturlig del av kroppens funktion. Vätskan behövs för att cellerna ska få syre, näring och möjlighet att göra sig av med restprodukter.

Det mesta av vätskan tas upp tillbaka direkt till blodet igen.

Men en del blir kvar ute mellan cellerna – och det är här lymfsystemet kommer in.

Den vätskan kallas interstitialvätska. När den sedan tas upp av lymfsystemet kallas den lymfa.

De allra minsta lymfkärlen, lymfkapillärerna, ligger direkt ute mellan kroppens celler. Till skillnad från blodkärlen börjar de ute i vävnaderna med det som kallas en “blind ände” – ungefär som små uppsamlingsrör som fångar upp vätska och för den vidare in i lymfsystemet.

Lymfkapillärerna har större öppningar och lägre tryck än blodkapillärerna. Det gör att de kan ta upp vätska, proteiner och andra ämnen som blodet inte lika lätt kan transportera bort på egen hand.

Vad lymfsystemet faktiskt tar hand om

Lymfvätskan innehåller inte bara vätska. Den fungerar som ett transportsystem för sådant kroppen behöver ta hand om, återföra eller transportera bort.

Den bär bland annat med sig proteiner som läckt ut från blodkärlen och behöver föras tillbaka till cirkulationen, fettpartiklar från tarmen, bakterier och virus, rester från skadade celler och andra främmande ämnen.

Det är en viktig del av kroppens sätt att städa, återvinna och hålla balans i vävnaderna – där cellerna hela tiden tar upp näring och lämnar ifrån sig restprodukter.

Filtrering och återföring

Vätskan förs vidare genom lymfkärlen och passerar kroppens lymfnoder – uppskattningsvis 700–900 stycken.

Många av lymfnoderna sitter samlade på platser där mycket vätska behöver filtreras och där kroppen behöver extra skydd – bland annat i halsen, armhålorna, bröstområdet, magen, ljumskarna och bäckenet kring underlivet.

Här filtreras och kontrolleras lymfan. Ämnen som inte hör hemma i kroppen bryts ner eller tas om hand av immunförsvaret, medan vätska, salter och proteiner förs vidare genom systemet.

Placeringen är inte slumpmässig. Områden som mun, näsa, luftvägar, tarmar och underliv är extra nära kontakt med omvärlden och behöver därför ett starkt immunologiskt skydd och en effektiv cirkulation av vätska och immunceller.

Till slut leds lymfan tillbaka till blodet i området kring nyckelbenen.

Det betyder att vätska och ämnen som samlats upp ute i vävnaderna återförs till blodet, där kroppen kan återanvända det som behövs och transportera vidare resten till bland annat njurarna för att lämna kroppen via urinen.

En viktig knutpunkt i kroppen

En stor del av lymfan från underkroppen samlas först upp djupt inne i buken i en central uppsamlingsplats – cisterna chyli – innan den förs vidare upp genom kroppen.

Du kan tänka på det som en slags knutpunkt där mycket av vätskan från ben, bäcken och mage passerar på väg tillbaka mot blodcirkulationen.

Just därför påverkas området mycket av hur vi andas, rör oss och använder diafragman. När kroppen blir stillasittande eller andningen ytlig minskar de naturliga tryckförändringarna i buken som hjälper lymfan att röra sig vidare upp genom kroppen.

När flödet bromsas

När andningen blir ytlig och diafragman inte rör sig fullt ut minskar tryckförändringarna i buken. Då kan lymfflödet bli långsammare – särskilt i områden där mycket vätska passerar vidare från underkroppen.

Det betyder inte att allt stannar upp, men att transporten kan bli trögare över tid.

Långvarigt stillasittande och en framåtlutad hållning kan också påverka flödet, särskilt runt mage, bröstkorg och ljumskar där många lymfkärl och lymfnoder finns.

När kroppen blir stillasittande under längre perioder minskar också hjälpen från musklerna och diafragman, vilket kan göra att vätska och restprodukter inte transporteras bort lika effektivt.

Även sådant vi kanske inte alltid tänker på kan spela in. Kläder som sitter åt hårt – särskilt runt bröstkorg, ljumskar eller midja – kan påverka hur fritt vätskan kan röra sig genom området.

För många kvinnor kan till exempel ett hårt sittande bh-band bli ett konstant tryck över områden där lymfan passerar vidare tillbaka mot blodcirkulationen.

När vätska samlas i vävnaderna

Om lymfflödet under längre tid blir långsammare kan vätska lättare bli kvar ute i vävnaderna istället för att transporteras vidare som vanligt.

Det kallas ödem och kan bland annat märkas som:

• svullnad
• en känsla av att vara vätskefylld
• spändhet eller tyngdkänsla i kroppen
• trötta, svullna eller spända ben

För vissa handlar det om tillfälliga besvär, medan det för andra kan bli mer långvarigt och komplext.

Många som lever med svullnad, trötthet eller en känsla av att kroppen inte riktigt fungerar som den ska känner sig ofta missförstådda. De får ofta välmenande råd om att röra sig mer, träna hårdare eller gå ner i vikt – trots att just hård belastning kan göra att kroppen istället känns tyngre, mer svullen och mer stressad.

Vid ett mer trögt eller överbelastat lymfsystem fungerar kroppen ofta bättre med lugnare och mer rytmisk rörelse tillsammans med återhämtning, andning och regelbunden cirkulation.

Något som många upplever som hjälpsamt är lymfmassage, vibrationsträning eller mjuk egenmassage som hjälper cirkulationen och känslan av flöde i kroppen.

Men hur vet man då vad som handlar om vätska och vad som handlar om fett?

Det är inte alltid helt lätt att skilja på – men något som ofta märks vid ödem är att kroppen känns mer spänd, tung eller svullen på ett sätt som kan variera under dagen.

Huden kan lämna märken efter till exempel strumpor eller kläder, och vävnaden kan ibland kännas mer ojämn, “svampig” eller gropig – särskilt på ben, armar och i områden där vätska lättare samlas, som runt anklar, knän, lår, höfter, rumpa och mage.

Vanlig fettvävnad känns oftare mjukare och förändras vanligtvis inte lika snabbt under dagen.

Hjärnan och flödet

Hjärnan har sitt eget reningssystem – det glymfatiska systemet.

Namnet kommer från orden glia och lymfatisk, eftersom systemet fungerar lite som hjärnans eget lymfsystem och är nära kopplat till hjärnans stödjeceller, de så kallade gliacellerna.

Gliacellerna hjälper bland annat till att skydda och stödja nervcellerna samt att transportera bort restprodukter och avfall från hjärnans vävnad.

Det glymfatiska systemet arbetar framför allt under djupsömn, då hjärnan lättare kan transportera bort sådant som samlats under dagen.

Mycket av djupsömnen sker under den första delen av natten, vilket är en av anledningarna till att regelbunden sömn och tillräckligt med återhämtning verkar spela så stor roll för hur vi mår.

Sömn handlar därför inte bara om vila och återhämtning – utan också om att hjärnan får möjlighet att “städa”.

Det viktigaste att ta med sig

Lymfsystemet är gjort för rörelse.

Det behöver inte alltid handla om hård träning eller att pressa kroppen mer. För personer med ett mer trögt eller överbelastat lymfsystem kan intensiv träning ibland bli ytterligare en belastning för kroppen istället för hjälp.

Ofta fungerar kroppen bättre när den får stöd av lugnare och mer regelbunden rörelse tillsammans med återhämtning och andning som hjälper flödet.

Mjuka rörelser, promenader, stretching eller lugn yoga kan hjälpa kroppen att hålla cirkulationen igång utan att samtidigt skapa mer stress i systemet.

För kroppen strävar hela tiden efter rörelse, rytm och balans.

Ibland börjar det inte med att göra mer – utan med att ge kroppen bättre förutsättningar att göra det den redan är byggd för.