Känner du igen dig i något?
“Plötsligt blev det svårt att sätta på kaffet. Inte för att kaffebryggaren gått sönder – utan för att jag själv glömt hur man gör. Ena dagen glömde jag filtret, nästa dag kaffet. Vattnet? Ja, det också.
Hela livet kändes som ett bottenlöst kaos av förvirring.”
Och när jag en dag inte längre hittade i min egen stad, la bilnyckeln i fruktskålen och min mobiltelefon hamnade på en hylla i matbutiken – utan att jag hade någon aning om hur – då började jag verkligen undra. Vad händer med mig?
PMS? Jodå, tre veckor av fyra.
Ångest? Absolut – som att jag fått ett fruktansvärt besked, fast… inget hade hänt. Bara känslan. Så stark – så verklig.
Sömnen försvann nästan helt. När kvällen kom visste jag att det väntade timmar av vridande, svettningar, vallningar och ångest. Jag låg där och stirrade i taket, svetten rann som om jag sprungit ett maraton, lakanet kändes som ett genomblött badlakan. Upp, duscha, lägga en torr handduk i den blöta kalla sängen, försöka somna om – med nerverna utanpå kroppen.
Varje ljud gick rakt in i hjärnbarken. Någon smaskade. Någon pratade för högt på TV.
Någon bara… existerade lite för nära. Paniken och ilskan låg precis under ytan, redo att explodera vid minsta lilla störning.
Jag orkade inte längre träffa folk, inte ens svara på enkla frågor. Allt var för mycket.
Besök hos vården
Till slut, efter ännu en natt utan sömn, ännu en arbetsdag med hjärtklappning, koncentrationssvårigheter och en klump i halsen som kändes som den skulle kväva mig – bokade jag en tid hos vårdcentralen.
Jag skrev en lista med alla mina symptom, för jag visste att jag inte skulle orka förklara dem.
Läkaren tog emot lappen, kastade en blick på den – och la den åt sidan.
"Vad söker du för?" frågade hon.
Jag svarade:
"Det känns som att jag är utmattad – men jag känner mig egentligen inte stressad. Jag har inget i mitt liv att vara stressad över. Jag trivs på jobbet. Barnen har flyttat hemifrån och mår bra. Det är inget yttre kaos. Det är något annat. Något i mig."
...så jag sa att ”alla mina symptom kan inte bero på att jag är stressad."
Jag såg på läkaren och väntade. Inombords skrek jag efter att bli tagen på allvar som att det inte var självklart, och det var det inte för mig – samtidigt visste jag inte ens vad jag ville höra. Att det var hormoner? Att det fanns hjälp? Att jag inte höll på att bli galen?
När jag beskrev mina symtom – hjärtklappning som slår utan förvarning, svettningar som väcker mig mitt i natten, ångest som aldrig släpper helt, förlamande trötthet, hjärndimma – fick jag som svar:
"Kanske lite stress ändå? Försök att vila mer och sova ordentligt."
Tack för tipset! Som om jag inte hade försökt allt jag kunde. Ingen mer än jag ville kunna få sova. Hur kan någon ens föreslå något sådant när kroppen bokstavligen inte tillåter det? Ett klassiskt exempel på hur välmenande råd kan kännas som ett hån.
Jag gick därifrån med tårar i ögonen, en knut i magen och en känsla av att stå helt ensam i det jag upplevde.
Som att något var fel –
men att felet på något sätt låg hos mig.
Jag försvann lite mer för varje dag som gick. Jag började tvivla på mitt omdöme, min kropp, mitt psyke – ja, till och med mitt värde.
När hjälpen inte kom
Jag hade varit hos olika vårdcentraler, säkert fem stycken, men alltid samma svar:
"Det är inget fel på dig"
"Du är säkert i klimakteriet, men det är ingen sjukdom, inget jag kan sjukskriva dig för"
Ingen analys av klimakteriet och dess olika faser eller symptom.
I första hand erbjöds SSRI och sömntabletter – jag kände mig nästan tvingad att ta dem, annars behövde jag inte komma tillbaka, eftersom jag ändå “inte gjorde som hon sa och ifrågasatte det hon rekommenderade” som en läkare uttryckte det.
Hos en annan läkare fick jag höra att jag inte skulle komma tillbaka gällande just den här frågan, eftersom jag redan fått recept och ”hjälp”.
Men för mig hjälpte varken sömntabletterna eller Sertralin. Ingen förbättring av sömnen, ingen dämpning av ångest, vallningar, svettningar eller den envisa hjärndimman.
Jag var så trött att jag knappt orkade hålla mig vaken bakom ratten under mina säljarresor genom hela södra Sverige. Varje gång jag körde bil höll jag på att somna. Jag stannade när det gick, men då kunde jag ändå inte sova, jag gick ut och rörde mig och hämtade frisk luft. Men så fort jag började köra igen blev ögonlocken extremt tunga, nästan helt omöjliga att hålla uppe.
Kaffe hjälpte inte.
Energidryck hjälpte inte.
Öppna fönster hjälpte inte.
Ta en kort promenad hjälpte inte.
Hög musik, nej, det hjälpte inte heller.
Ingenting hjälpte.
Många gånger grät jag i bilen. Jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mig hem – ren dödsångest varje resa. Desperation var en stark känsla som borrade sig in i mig som vassa kattklor. Jag kände mig många gånger livrädd, oerhört ensam och hjälplös. Jag satt fast som i en rävsax – vad skulle jag ta mig till? Jag kunde inte sjukskriva mig själv, och ingen läkare gav mig hjälp med något som faktiskt fungerade.
Jag led i åratal, försökte hålla huvudet över vattenytan utan att drunkna. Det gick inte ens att prata i onödan, jag bara försökte överleva stunden, dagen, veckan.
Att ta saken i egna händer
Eftersom alla läkare sagt att "det är inget fel på din kropp" tänkte jag att problemet kanske låg i näringsbrister – fortfarande min kropp, men utanför sjukvårdens skolmedicin. Jag sökte hjälp hos en näringsterapeut.
Jag var desperat och beredd att göra vad som helst för att få hjälp. Jag bad henne säga exakt vad jag skulle göra – och jag gjorde precis allt hon föreslog. Inte lätt, men för mig var det en fråga om ren överlevnad.
Resultatet?
Alla mina magproblem – uppblåsthet, gallbesvär, smärtor som plågat mig i över 15 år – försvann på dagen. Aldrig återkommit, tack vare att jag fortfarande följer råden.
Tidigare hade jag fått diagnoser som “magkatarr”, ”cysta i livmodern”, ”kanske njursten eller gallproblem” – alltid med endast starka smärtstillande tabletter. Jag led i tysthet i åratal, försökte så gott jag kunde att dölja det.
Hjälpen hos näringsterapeuten löste inte klimakteriet på dagen – men det gav mig hopp, en lösning som läkare inom skolmedicinen aldrig föreslagit på 15 år.
Upptäckten av verklig hjälp
Jag fortsatte ivrigt – nej, desperat är nog mer rätt beskrivning – att söka svar, trots att jag var utbränd och helt slut. Jag lyssnade på poddar om utmattning, hormoner och kvinnokroppen, och snubblade till slut över Mia Lundin.
Plötsligt hörde jag någon beskriva precis det jag upplevde– svettningar, hjärtklappning, humörsvängningar, ångest, förlamande trötthet, hjärndimma, kraftiga blödningar efter Novofem, återkommande svampöverväxt och mycket mer. Det var som att någon satte ord på det jag inte själv kunde formulera.
Efter att ha lyssnat och förstått vad som pågick kontaktade jag Her Care i Stockholm som då leddes av Mia Lundin och bokade tid. Bara resan dit var en utmaning i sig, men för första gången blev jag lyssnad på. Jag fick en riktig gynekologisk undersökning, och plötsligt började bitarna falla på plats.
Östrogenplåster och Utrogestan, i doser precis anpassat efter mig, istället för universallösningarna som tidigare erbjudits. Där och då började jag förstå att jag inte höll på att bli galen – jag var i förklimakteriet.
Och de kraftiga blödningarna efter Novofem? Troligtvis östrogendominans, trots låga östrogennivåer – ändå högre än mitt extremt låga progesteron.
Ny väg och ny insikt
Det var en enorm lättnad och också början på en ny väg. En väg där jag kunde börja förstå min kropp, ta tillbaka kontrollen och börja känna hopp igen. Och kanske, med tiden… le åt hur absurd processen varit – och ändå känna igenkänning för alla kvinnor som går igenom samma resa.
Ur den här resan, som jag fortfarande är på, föddes en stark empati och en djup önskan att dela med mig av det som hjälpt mig. Att visa kvinnor som upplever samma ensamhet, utsatthet och hjälplöshet som jag gjorde, att det är inget fel på dem – och att det finns vägar framåt.
Med den här hemsidan vill jag ge verktyg, tips och dela erfarenheter som har hjälpt mig, i hopp om att de också kan ge stöd och ljus till dig som behöver det. Med all värme och omtanke.
